Och klyftorna bara ökar… Ja varför gör dom det? Trots att vi har en regering som vill överbrygga klyftorna! Vissa företeelser kan man inte klandra regeringen och politiken för, t ex när vågen av höjda arvoden och fallskärmar "drabbade" företagens toppar. Här gäller lagen att det gäller att ta för sig, medan man kan. Men det finns en rad andra områden där man kunde kräva mer av regering och politiker. Jag tänker på bl a den ryckiga ekonomiska politiken som skapade skuldfällorna. Hur många tvingades inte från hus och hem genom förändrade spelregler med taxeringsvärden, fastighetsskatter och ränteoro. Man sitter rätt fast när man sitter i ett hus. Här skapades klyftor, somliga blev förmögna på sitt husägande och somliga ruinerade. Arbetslösheten, en annan fälla. Somliga jobbar ihjäl sig, utbrändheten ökar medan somliga slås ut och därigenom blir psykiskt sjuka. Båda kategorierna behöver vården. Varför då denna klyfta? Jo helt enkelt beroende på att hushållen (så kallas vi konsumenter ibland) tappade tron på landets ekonomi och när ränteoron spred sig då sparade hushållen i st f konsumera. Det blev mindre produktion och mindre arbete. Först efter en hästkur som alltid drabbar de svaga började tron komma tillbaka och nu stiger konsumtionen och arbetstillfällena ökar igen. Men klyftan vidgades. Nu gungar det lite på börsen. De stora och professionella placerarna tar hem sina vinster, sedan man lyckats få ut hushållen på spelplan, lockade av inte minst vissa tabloidtidningar som säljer uteslutande på löpsedlarna. Det är dom nya ovana småspararna som nu får betala de storas vinster, lockade av förväntningar inte av substans. Rena lotteriet, bara det att lotterierna vet vi att vi bara vinner ibland. Den kunskapen har alla! Varför är det alltid de svaga som förlorar? Ja det är lite av spelreglerna, det är bara så – även i naturen. Men vad kan vi göra åt det, det som inte regering och politiker lyckats med? Jo det skulle ju komma i den Konsumentpolitiska kommitténs betänkande, som kom i veckan. "Starka konsumenter i en gränslös värld". Eller var det "stackars konsumenter.." Jag kan inte inse att man får starkare konsumenter genom att skydda dem mera. Snarare försvaga dem. Inte fel i sig att satsa 200 ny miljoner på Konsumentverk och konsumentvägledning. Men felet ligger i proportionerna. Det verkar komma att röra sig om 5 miljoner till konsumentorganisationerna, som verkligen arbetar för att öka konsumenternas inflytande och styrka, genom utbildning opinionsarbete och information samt organisering (det ger styrka). Här ökar klyftan igen! Det finns också ett positivt drag i utredningen, som är en av de största och mest genomgripande utredningar som gjorts på sistone. Man vill satsa på skolan. Lära våra unga lite om ekonomi och konsumentrollen. Äntligen, annars har det bara gällt att bli duktiga yrkesutbildade inkomsttagare. Livskunskapen försvann i skolorna och klyftorna ökade! Det är rätt att skapa en skola för livet och inte enbart för arbetslivet. Kunniga ungdomar går inte på alla minor lika lätt och är bättre rustade att ta hand om sina egna liv. Gör gärna skuldsanerarna arbetslösa! Det är väl en onödig syssla egentligen. Ingen borde hamna i en skuldfälla. En av de bästa satsningarna på att verkligen undvika fällor är kunskaper. En annan viktig insats är att vi som konsumenter blir kunniga och starka. Både när det gäller att hantera pengar och när det gäller vad vi köper. Förståelse för spelreglerna och reklamens makt är en bra hjälp att bli stark. Men hur stärker man konsumenterna? Här har vi konsumentorganisationer en viktig roll. Men även här verkar det som klyftorna ska öka. Vi är två organisationer i Sverige. Den ena med enskilda medlemmar och den andra enbart med folkrörelserepresentation, som tidigare gynnats av staten med 10 miljoner mer i bidrag än den jag företräder, Sveriges Konsumenter i Samverkan. Nu föreslår utredningen att vi ska få mera men bara lite i taget, så man ska se att det fungerar. Men då ökar ju klyftan ännu mera och då blir det ju ännu svårare att hålla jämna steg, när man ändå kräver att vi ska vara med överallt, båda två! Och varför ska alltid en fristående rörelse, som inte har partipolitiska sympatier och band med producent- och handelsintressen, alltid behöva arbeta i underläge. Klyftigt!