Det klyftiga systemet När jag sätter mig för att skriva denna ledare är det söndag. Inte klyftigt i sig, för man borde ju vila någon gång. Men systemet som styr vår värld vilar inte. Det är en märklig dag i dag, söndag. Nobelfesten går av stapeln, företeelsen som hyllar forskningens bedrifter och skulle vara en belöning för att de gjort mänskligheten stor nytta. Allt oftare blir det en belöningen till forskare som gjort upptäckter som kan kommersialiseras och gynna investerare. Det krävs en marknad så att någon kan betala för vården eller produkten, så att upptäckten blir lönsam. Forskningen är i sig blind. Den söker, ofta utan att veta vad man söker, men så kommer en upptäckt och då är lyckan gjord. Även på ekonomins område belönas teorier som bevarar tillväxten och det rådande ekonomiska systemet, som bygger på att utnyttja konsumenterna, marknaden, maximalt för ökande vinster för investerare mer än att tillfredsställa marknadens egentliga behov och förväntningar. Systemet bevakar också sin egen roll och forskningen får alltmer resurser. Genom att lova, för staten och näringslivet intressanta framtida möjligheter, får man mera medel. Senaste tidens ökade anslag till bioteknikforskningen visar klart vad som styr systemet. Trots det kommer fler och fler varningar om att det kanske inte kommer att ge så stora möjligheter som förespeglats. Bakom ligger dock en strävan efter makt över kunskap, över människor, över ekonomin. Gentekniken är just ett sådant medel. I dag söndag är verkligen en märklig dag genom att det också pågår ett antal stora kamper om makt. I USA går parodin vidare och avsikten var att utse, genom demokratiska val, en ledare. Ena dan är det fördel Bush och i går var det, en liten stund, fördel Gore. Några hundra röster skiljer i en av staterna, medan tusentals röster ogiltigförklarats av tekniska skäl, inte av demokratiska. Vi får väl se nu vad juristerna hittar på och förr eller senare blir det väl en president för denna världens f n största stormakt I Nice sitter, i dag söndag, Europas ledare och kämpar om maktförhållandena mellan länderna. Är det Europas folk man tänker på? Nej det är särintressenas kamp, en kamp om makt. Förskjutningen av makt sker till de starka på de svagas bekostnad. Hoten från de svaga, kandidatländerna, får de starka att stärka sin makt och öka klyftorna. Forskningen och vetenskapen har inte lyckats. De ökade kunskaperna har inte gett oss en värld med minskande klyftor, däremot kraftigt ökande. Dyrare och effektivare mediciner kommer fram men inte sådana som skulle kunna bota tuberkulos, som dödar fler än AIDS och BSE. Det finns ingen som kan betala i de fattiga länderna, det finns alltså ingen marknad och då är det ju inte lönsamt att forska och producera, även om det finns ett stort behov. Världens mäktigaste har ännu inte lyckats enas om att avskriva skuldbördan för de fattiga länderna. Man behåller makten och klyftorna ökar ännu mer när Världsbanken går in och "lyfter" fattiga länders ekonomier med fler och större lån. Makten över en av jordens rikaste kontinenter, Afrika, tidigare utövad via kolonisation, numera genom korruption, visar bara alltför tydligt hur den rika världen kunnat behålla och öka sina rikedomar på andras bekostnad. Tillväxtekonomin och den oreglerade frihandeln är också ett par bra exempel på det klyftiga systemet att öka klyftorna så att några kan få det bättre - inte alla, för däri ligger just det klyftiga.   Bengt Ingerstam