Filmen
Vårt dagliga bröd visas på biografen
Zita i Stockholm. Filmen var utan kommenterande tal, men
med avslöjande ljud, även ett och annat skrik
från djur på väg till slakt. Det filmen
visade var ingen höjdare, men filmen var skickligt
gjord och hade ett klart budskap. Vi var 8 personer i
salongen och en dam framför mig vände bort blicken
ibland, men satt modigt kvar fast jag trodde hon skulle
gå vilket ögonblick som helst.
En del scener var t o m onödigt otäcka men de
visade ju verkligheten. Att verkligheten är så
grym hade jag klart för mig men att se det är
ändå värre. Budskapet är klart, vill
vi ha mat måste många lida, kor och kycklingar,
men också de inblandade människorna. Den unga
damen som satt på en pall och med en hydraulisk
tång knipsade av grisfötterna måste ha
blivit avtrubbad, man såg inget engagemang i blicken
utan frånvaro.
Många som arbetar inom livsmedelsindustrin måste
ha psykiskt svåra arbetsuppgifter, även gästarbetarna
som under slavliknande förhållanden jobbar
i växthusen eller på fälten och skördar
allt billigare paprika, tomater och gurkor som vi dekorerar
våra tallrikar med eller har som pålägg
på ostmackorna. Men vi alla måste ju ha mat.
Frågan är hur ska egentligen vår mat
produceras. Varför är maten så billig
om vi jämför med förr? Vad är det
som pressar fram dessa vidriga förhållanden
och allt mer kemikaliserade livsmedel? Inte kan det vara
inköparna i våra stora handelsblock, som skruvar
ner priserna för att kunna locka med de lägsta
priserna? Följ debatten på vår hemsida
under ”Debatten
om vår mat”.
Det handlar också om efterföljande led, med
alla tillsatserna och deras oanade effekter.