Visst är det en våldsamt växande bransch, bantning och medel för viktnedgång samt andra sjukdomar relaterade till överkonsumtion, fetma och övervikt. Tabloidtidningarna själva är inte dåliga med lockelser på löpsedlarna ”Allt om hur du...” för att tjäna pengar på ökad försäljning av sina tidningar.

Är det medias roll att vara den granskande parten? Är media tillräckligt objektiva för att rapportera, utan att frestas till de braskande löpsedlarna? Eller ska staten vara granskande part, eller någon myndighet? Erfarenheterna är ju ganska nedslående i det fallet och benägenheten att ändra sig när forskningen visar på ganska omfattande kursändringar är inte imponerande.

En av de större debattartiklarna i Dagens Medicin, Livsmedelsverket bör sluta med kostråd till allmänheten, bemöttes med tveksamma motargument. Vem har då dömt i den frågan? Jo vi vanliga, konsumenter, som köper mer och mer smör och bregottblandningar samt fetmjölk. Det är allmänhetens dom och visst försöker alla påverka konsumenterna, men beslutet är vårt.
Se här lite säljstatistik. Tendensen såg man redan 2008.

Vi har haft frågan uppe om just granskningen. Granskningen av varor är vår självklara rätt. Läs vidare Konsumenter granskar.
Men tanken om att granska vad som publiceras har också varit uppe. Läs ”Dags att granska böcker om kost, hälsa och fetter - några exempel”

Ska verkligen författare kunna skiva vad som helst eller måste vissa påståenden vara helt säkra? Ska man i så fall betrakta ”handböcker” som debattskrifter? Speciellt när det gäller fettsidan är det verkligen vilseledande att läsa vissa böcker.

Svaret kommer inte här, men frågan är ställd. Sänd gärna in dina synpunkter och kommentarer, så kanske vi kan lägga ut dem i ett uppföljande dokument för vidare debatt.