Vems är solen och solenergin? Ingens utan undantag
Vems är vinden? Ingens utan undantag

Skillnaden är att fisken kunde man hämta hem om man hade tillräckligt stora och många båtar och man kunde ohämmat sopa rent på internationellt vatten och göra pengar på det, se bara hur japanerna för sin sushi kammar rent på tonfiskmarknaden och betalar astronomiska priser och hotar utrota bestånden. Det simmande kapitalet har varit fritt att ta för sig av, oreglerat.

När det gäller solenergin och vindkraften kunde man inte få monopol och makten över dessa energiformer och då fanns inte intresset att investera och samtidigt exploaterade man oljan och sålde billigt, så höll man förnyelsebara energikällor borta. Men nu när oljan börjar sina, i vart fall blir dyr att ta upp, då kommer de förnyelsebara energiformerna fram.

Vi är nu drygt 6 miljarder människor på jorden + ett ofantligt antal djur och alla ska ha mat och en del ska ha mat för att bli mat, medan många ska vi bara kela med. Odlingen på jordbruksmark är inte tillräcklig för människorna och djuren, även om vi tar till fjällen för renskötsel, är livsmedelsproduktionen i dag en riskfaktor. Se bara hur skakig världsmarknaden är för lite missväxt, torka eller regn. Med 70% vatten på jorden är haven, sjöarna och vattendragen den stora resursen för mänsklighetens överlevnad. Smälter isarna blir det bara mera areal med vatten och mindre att odla på. Här är en liknande situation som med oljan, nu börjar fisken bli intressant och nödvändig . Och så gör vi samma misstag igen, som vi gjort med oljan!

Krisen vi har i ekonomin idag är delvis en effekt av att oljan börjar sina och då sprack spekulationsekonomin och bilåkandet kommer aldrig att bli vad det har varit. Nästa kris kommer när jordens befolkning inte kan få tillräckligt med energi att driva sin egna lilla motor i form av mat. Landockupationer är redan en orsak till krig. Så varför inte rusta redan nu och se till att resursen i haven, fisken och kanske tång och algerna, tas om hand och får växa till sig ordentligt, samtidigt som vi måste begränsa befolkningsökningen. Konsumtionen av rom kan få överges för att få mer fisk på sikt.

Med denna bakgrund vill jag utveckla analysen ur konsumenternas, befolkningens, perspektiv.

Vi, alla på Jorden, äger vad som finns i haven, i motsats till vad som finns på land, där både privata och länder äger sitt territorium. Visst har vi territorialgränser och lokala fiskerättigheter, men det är en bråkdel. Vi konsumenter beställer tjänsterna av yrkesfolket att åka ut och hämta hem maten, en del sköts också av fritidsfiskarna. För det betalar vi per kilo, vi skulle lika väl kunna betala per timma eller anställa fiskarena och då kommer dom hem med fisken gratis, för fisken kostar inget i haven, men arbetskraften, transporterna och båtarna kostar och bankerna ska ha sin del, staten sin o s v.

Från att ha varit en fritt simmande och gratis torsk i havet blir helt plötsligt apparaten för att jag ska få en torskbit på min tallrik till en otroligt komplicerad process.

Fångas långt bort, nära Nordpoolen, frysas, åka till Kina, fileas, frysas och kanske fraspaneras och sen via Findus till handelns kanaler och deras frysdiskar för att alla ska ha tillgång till torsk, även där det inte finns manuell fiskdisk. Certifieringar, branschöverenskommelser, förvaltningsplaner, kontroll av båtar, fiskens storlek, hygienen på vägen och att säljande part verkligen betalar in momsen är också en del i systemet. Men så bra jag har det som konsument, bara välja och betala, utan att bry sig, men nu kommer nog konsumenterna att börja bry sig!

Men det är just här som vi nu vill blanda oss i det hela, för att vi ska ha säker och tillräcklig tillgång till föda från haven i fortsättningen och till överkomliga priser. Vi har sett hur illa det skötts på sina håll, utfiskade bestånd, vansinniga konsumtionsmönster (jag tänker på asiaternas hajfensoppa och 100 miljoner hajar som får sätta livet till under grymma förhållanden), rovfisket på ålyngel som är på väg till sina uppväxtplatser och är ett lätt byte för att bli delikata soppor i sydeuropa och en attraktiv exportvara med Kina som kund. Samtidigt ska jag inte få köpa en snutt ål till mitt julbord.

Nu ska vi få certifierad torsk från Norska vatten och Barents hav, som ersättning för Östersjötorsken, som av andra skäl säljs till lyxkrogarna i Paris, för att vi konsumenter har styrts till att inte köpa den och indirekt så har handeln styrts att inte ta in den och alltså gick den inte att sälja i Sverige. Inte nog med alla förvaltningsplaner och internationella förhandlingar, nu har ett nytt fenomen börjat utvecklas och det är att använda oss konsumenter som vapen i en annan form av marknadsstyrning.

Jag kan inte undanhålla er en framtidsvision, när djurvännerna uppmanar oss att inte köpa fisk, och handeln att sluta sälja fisk för de tycker inte man ska döda djur, eller när nykterhetsorganisationerna uppmanar oss att inte köpa alkohol och handeln att sluta sälja alkohol för att få stopp på produktionen av alkohol, för alkohol kan skada. Eller när En rökfri generation uppmanar oss att inte köpa tobak, och handeln att sluta sälja för att på så sätt få bort tobaksindustrin, för tobaken skadar hälsan. Vem ska egentligen styra handeln? Vi såg nyligen exempel på att när dom bråkade nere i och runt Gaza, skulle vi inte köpa sharonfrukter och avokados och man skyltade genast om detta i vissa butiker. Och så jobbas det för att handeln ska sluta sälja skräpmat. Vad blir det kvar sedan?

Fick ett papper i min hand häromdagen, om att COOP har blivit moralens väktare och utvecklat en fiskepolicy. När kommer deras fruktpolicy eller varför inte policy för frukostflingor, med extremt högt innehåll av socker och jättehögt GI-värde (Cornflakes 117 mot socker 97). I logikens namn, om handeln skall ta över moralkakan, får dom börja med att slänga ut tobaken, läsken, godiset, frukostflingorna, det vita brödet och allt annat som är ohälsosamt och ger oss övervikt och diabetes. Men då ska dom samtidigt subventionera strömmingen som vi ska äta mer av för fettsyrornas skull och priset får inte rusa från de 3-4 som fiskaren får till över 70:- per kilo i disken.

Det här är frågor där vi konsumenter måste reagera och lägga oss i debatten och diskussionerna på marknaden. Vi ska inte längre bara vara de nyttiga idioterna som snällt betalar utan att ifrågasätta och på sin höjd läser några vilseledande annonser.

Vi kräver
För att nu landa där jag började, vi får nog också delta i diskussionerna om hur fisket ska utvecklas och regleras och vilka politiker vi väljer in i EU och riksdagen. Vi måste också tydligt kräva att fiskefrågorna börjar regleras bättre på det internationella planet för att undvika kriget mellan länderna om fiskekvoterna och hela utvecklingen.

- Vi kräver att EU omedelbart stoppar okynnesfisket av ålyngel och även exporten till Kina

Detta kan Fiskeriverket åta sig att föra vidare.

- Dessutom kräver vi direkt nu av handeln att omedelbart öppna upp för svensk Östersjötorsk i butikerna, märkt NÄRFISKAD.

Bredare fokus
Frågorna måste få ett bredare fokus och inte enbart lönsamheten i fisket utan även överlevnaden i fisket och för mänskligheten. Konsumentrörelsen i världen måste också vakna på dessa viktiga frågor, det handlar om vår framtida matförsörjning och överlevnad.

Ska vi orka och kunna utveckla dessa tankar och engagemang och bli en del i marknadsdiskussionerna måste det inte vara tabu att ge oss resurser, likaväl som alla resurser som går till både jordbruk och fiske, även till tobaksodling. Ibland verkar det som att vi konsumenter inte existerar för stat, myndigheter och EU, bara bra att ha som skattebetalare.

Jag tror att vi behövs för att lyfta frågorna om den framtida matförsörjningen till att bli ett långsiktigt och hållbart gemensamt perspektiv och inte överlåta det till en roffarnas marknad med en ny världskris som snart ska behöva lösas. Vi konsumenter är en logisk och nödvändig part att med övriga parter hjälpas åt att få fram långsiktiga och hållbara lösningar.

Länge leve både ålen och torsken, fjärsingen klarar sig nog ändå!