Ja det var skånska, men även för oss andra är det dags att reagera. I mail 13 november, i lördags, informerade vi i detalj samt länkade till bloggen. Rödlistningen har ställt till mer skada än nytta och varför ska vi finna oss som konsumenter att styras i vissa syften, när vi knappt äter 20 gram per år och konsument? Vi har alla skäl i världen att jobba för att RÄDDA ÅLEN. Det är den rikaste källan till det bästa Omega-3 vi kan hitta och därför måste ålbestånden räddas och öka. Glömmer vi bort ålen som livsmedel och art, så blir det inget mer engagemang. Så här ligger det till: cirka 150 ton når de svenska konsumenterna eller lagras, 350 ton cirka exporteras för t ex fransmännens konsumtion. Detta kunde vi väl till att börja med stoppa. Räknat i antal ålar räknar man med att nästan 3 miljoner blankålar produceras i våra vatten och räknar vi in gulålen, som vi borde stoppa först, rör det sig om 850 ton totalt. Det är alltså för liten mängd ål som vandrar ut. Kraftverksturbinerna är den största boven i åldramat. Nära 90 % skadas och dör på vägen utför våra älvar, därifrån vi får en del av elkraften. Målsättningen ska vara att 90 % av den nedvandrade ålen ska ges möjlighet att vandra ner och en del kunna fångas, men det mesta ska vidare mot Sargassohavet. Snabba på den utvecklingen, så vinner vi mycket. Ju mer ål som utvandrar ju större återhämtning, men det går inte fortare för ålcykeln är 18-20 år. Men det behöver gå snabbare och inte utredas i all oändlighet. Tills vi får besked om att fransmännen rättar in sig i ledet och slutar fiska glasål, yngel, som ska bygga upp våra bestånd i våra svenska vatten, kör vi vår bojkott av de franska vinerna. Det finns alternativ, men inte till ålen! Nu måste vi visa konsumenttrycket – om vi ska få ha ålen kvar.